
En sak som slog mig härom dagen när jag diskuterade
musikbranchens död med en kompis (och med den termen åsyftas naturligtvis de multinationella skivbolagsjättarna och inget annat) var vilken grogrund musikvideon varit för regissörer: Gondry, Fincher, Jonze, Glazer och Dayton/Faris är liksom bara toppen på ett gigantiskt isberg.
Från att ha kommit från konstskolor (Dalí, Buñuel), till att senare handplockats från reklambyråer (Bröderna Scott, Mann) så kom 90- och 00-talet att handla om musikvideoregissörer som tog ett steg upp på karriärsstegen och gjorde film. Ibland bra (Glazer i
Sexy Beast) ibland dåligt (Tarsem i
The Cell).
Men nu finns inte den möjligheten längre i samma utsträckning. Videobudgeten har krympt för de allra flesta artister och bygger numer allt oftare på gags än konstnärlig vision. Och säga vad man vill om exempelvis OK Go:s video till låten
Here it goes again, men man drar inte direkt kopplingen att regissören känns lämplig för nästa rulle i
Alien-franchisen, precis.
Följdaktligen blir frågan som jag slänger ut här (lite som Baloo på julafton): Varifrån skall morgondagens regissörer hämtas? Inte från filmskolor väl? Där blir de ju filmskapare!