Regi: Oliver Stone
Längd: 129 minuter
Genre: Drama
Skådespelare: Josh Brolin, Elisabeth Banks, James Cromwell, Scott Glenn
DVD Premiär: 1 April(!) (Region 1 DVD finns ute från och med 16 Februari)



Oliver Stones sista film i sin presidenttrilogi har också blivit hans absolut mest aktuella. Mig veterligen har aldrig en spelfilm om en presidents misslyckanden gjorts medan nämnde president fortfarande sitter vid makten.

Som vanligt har Stone lyckats samla ihop en imponerande skådespelartrupp för att skildra George W. Bush och hans stab. Idel kända namn, som sminkats upp (eller ner) för att likna en autentisk person som man sett på TV tusentals gånger. Och häri ligger ett problem:

Fem minuter in i filmen känns det som om man tittar på en sketch i Saturday Night Live fast utan slutkläm. Man sitter och tänker "Oj, vad Jeffrey Wright ser gammal och tjock ut som Colin Powell" eller "Ja, där var Josh Brolin väldigt lik Bush". Och det blir allt man sitter och tänker på. Faktum är att den ende skådespelaren som känns naturlig och som inte ägnar sig åt någon slags imitation är Richard Drefuss i rollen som Dick Cheney. Mest på grund av att han med ganska små medel (inga masker, peruk och med minimalt med smink) faktiskt är ganska lik Cheney, och inte bryr sig om imitationen.

Sedan händer något: Filmen berättas i korta tillbakablickar som Bush har till sin ungdomstid när han sitter i Vita Huset och försöker handskas med konflikten i Irak. Sakta men säkert, och mot alla odds, dras man in i historien om den unge George som har uppenbara problem med att finna sig själv och sin plats i världen. Undan för undan glömmer man av Josh Brolins galna peruker och smink alltmedan en karaktär framträder. Detta är ju naturligtvis Brolins förtjänst, då rollen han fått är näst intill omöjlig att spela utan att det blir en karikatyr, då mannen han skildrar redan ligger farligt nära den gränsen i verkligheten.

Men säga vad man vill om George W. Bush, så är det en osannolik historia den mannen har. Speciellt när den får berättas av Oliver Stone, en regissör som inte låter fakta komma i vägen för en bra historia. Och han är föredömligt återhållsam med sitt visuella bildspråk, som punkterat så många av hans andra filmer. Nu finns det övertramp emellertid, och det hade inte varit en Oliver Stone-film utan dem: Drömsekvenser som känns pajiga, kända kommentarer som trycks in i "fel" sammanhang så att Stone får med dem i filmen, karaktärer som är så lövtunt uppbyggda att de känns som rena karikatyrer. Men detta är alltid risken när man skall skildra ett (välkänt) levnadsöde på två timmar.

Syftet med filmen känns ändå att underhålla, vilket den gör. Högst oväntat, dessutom. Det handlar mindre om politik än det gör om självkänsla, om faderskomplex, om osäkerhet, om makthunger.

En ganska enkel film om en ganska enkel man, som roar och oroar för stunden.