<rss version="2.0" xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/">
	<channel>
		<title><![CDATA[Filmstar]]></title>
		<link>http://www.filmstar.se</link>
		<description><![CDATA[]]></description>
		<generator>Headweb Portal</generator>
		<pubDate>Wed, 08 Sep 2010 23:35:38 +0200</pubDate>
		<image>
			<url>http://sc.headweb.com/.d841f/gfx/logo.png</url>
			<title>RSS: Filmstar - </title>
			<link>/sv//;jsessionid=78741A8E91EC8F88823F3680677CC014.web2127323/start</link>
		</image>
		<item>
					<title><![CDATA[Recension: Going the Distance]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224650/2010-09-08/recension-going-the-distance</link>
					<description><![CDATA[Regi: Nanette BursteinManus: Geoff Le TulippeGenre: Drama/KomediSkådespelare: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis mfl.Längd: 109 minuterBioaktuell
 

Dokumentärfilmaren Nanette Burstein ger sig på ett försök med att göra en romantisk komedi med Drew Barrymore och Justin Long - sämre förutsättningar kan man ju ha.
 
Going the Distance handlar om en kille, Garrett (Long), som är en äkta stereotypisk kille i sådana här filmer. Han blir dumpad av sin flickvän för att han "inte ger tillräckligt mycket i deras förhållande" (också en ganska stereotypisk grej att bli dumpad över i dessa filmer känns det som). Så då måste han gå ner och supa med sina grabbiga killkompisar som gillar att skämta om snoppar, runka, ligga och eventuellt dra ett populärkulturellt skämt.
När de då är ute och raggar brudar för att få tillbaka sin vän på rätt köl igen så träffar de Erin (Barrymore) som är i New York för ett praktikjobb. Garrett tar med Erin hem och det blir ett klipp till ett kollage där de gör olika superromantiska saker. Problematiken i deras förhållande blir sen när de måste vara tillsammans på varsin sida av landet och inte kan träffas så ofta.
Här i brister logiken.
Det blir väldigt tydligt att de pratar väldigt ofta med varandra i telefon, skriver på internet och SMSar med varandra hela tiden - men när de ställs inför riktiga problem som egentligen är ickeproblem (de vill bo nära varandra och ingen utav dom har ett jobb de gillar, men är fast på varsin kust på grund av sina jobb) så står de helt handfallna och fattar inte vad de ska göra åt saken. För att vara ett modernt par och förvisso en "modern kärleksfilm" så känns det hela väldigt förlegat och korkat. Som att ingen utav dom tänker och att de bara är två programmerade robotar som bara känner åtrå till den andre.
Mycket känns igen från andra hit-romcoms, en musikintresserad kille med en förkärlek till någon väldigt campig film, en tjej som faktsiskt (det är nämligen väldigt svårt att tänka sig tydligen) är rolig och FÖRSTÅR. Piffa till det med roliga biroller som bara är sluskar och som står för det lilla roliga var tjugonde minut. Detta är helt enkelt konservativ smörja som vi klarar oss utan.
]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Erik Melin]]></dc:creator>
					<pubDate>Thu, 09 Sep 2010 00:12:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224650/2010-09-08/recension-going-the-distance#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224650/2010-09-08/recension-going-the-distance</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Ett gäng bilder på Rooney Mara som Lisbeth Salander]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224633/2010-09-08/ett-gang-bilder-pa-rooney-mara-som-lisbeth-salander</link>
					<description><![CDATA[
På Rooney Maras hemsida (eller fansida - jag vet inte) så kan man nu se ett gäng bilder från inspelningen av David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo. Dvs remaken av vår numera folkkära film (och bok såklart) Män som hatar kvinnor.
Bilderna visar egentligen inte så mycket mer än Rooney Mara i ett MC-ställ. Men det ger oss iaf en liten bild av hur hon kommer se ut i den kommande filmen.
Klicka ner för att se (de ack så små) bilderna.
 













]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[thimmi persson]]></dc:creator>
					<pubDate>Wed, 08 Sep 2010 22:36:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224633/2010-09-08/ett-gang-bilder-pa-rooney-mara-som-lisbeth-salander#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224633/2010-09-08/ett-gang-bilder-pa-rooney-mara-som-lisbeth-salander</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Klipp från Let me in!]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224623/2010-09-08/klipp-fran-let-me-in</link>
					<description><![CDATA[
Ett kort klipp från Matt Reeves kommande Let me in (nytolkning av boken Låt den rätte komma in) har letat sig upp på IMDb. Ganska intetsägande egentligen, men alltid kul med små tjuvkikar ändå! Många har klagat på den här filmen och hur onödigt det är att göra en amerikansk version när den svenska kom ut för bara ett par år sedan. Personligen tycker jag det ska bli intressant, och mer publicitet till den svenska versionen är ju alltid bra! Men men, haters will hate.
Klippet hittar du HÄR!]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Carl Fristedt]]></dc:creator>
					<pubDate>Wed, 08 Sep 2010 20:07:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224623/2010-09-08/klipp-fran-let-me-in#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224623/2010-09-08/klipp-fran-let-me-in</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Recension: Harry Brown (DVD) ]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224473/2010-09-07/recension-harry-brown-dvd-</link>
					<description><![CDATA[
Harry Brown är en ensam man. En man med ett förflutet. Ett förflutet han inte vill veta av. Ett förflutet som bubblar upp till ytan när området där Harry Brown bor faller i total anarki åt gäng med ungdomsligister.

Det har blivit något av en fin trend det här med gamla stjärnor som spelar gamla människor, i nya filmer. Harry Brown är vad Gran Torino borde ha varit. Det är en historia rotad i mörk socialrealism och med en lysande stjärna i huvudrollen. Michael Caine visar att han är en skådis av rang när han, utan några som helst svårigheter, tar filmen på sina axlar och bär den hela vägen i mål. Även om han backas upp bra ända ner till minsta bi-roll.
Det är en pensionärernas Taxi Driver som snudd på glorifierar vigilante-filosofin om att ta lagen i egna händer. Fotot och hela presentationen är hårdare än betong, utan minsta ynk till empati eller medlidande. Det är beckmörk samhällskritik på trotoar-nivå där lyckliga slut verkar vara miltal bort. Ändå är det en ganska polariserad historia, trots att det som sagt är en om en vigilante. Kanske är det för att Michael Caine är för lätt att tycka om, eller kanske för att resten av teamet gjort ett så bra jobb med att få oss att hata hans motståndare. Jag gissar i slutändan på båda, men det är hur som helst inget som bör hindra er från att fastna framför Harry Brown. Det är en gripande historia, ett aktuellt ämne och den bästa "gubbfilmen" som jag faktiskt kan komma på.
]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Viktor Eriksson]]></dc:creator>
					<pubDate>Tue, 07 Sep 2010 23:18:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224473/2010-09-07/recension-harry-brown-dvd-#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224473/2010-09-07/recension-harry-brown-dvd-</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Mannen vi älskar att hata... vill bli lite mer hatad.]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224341/2010-09-07/mannen-vi-alskar-att-hata-vill-bli-lite-mer-hatad</link>
					<description><![CDATA[NSFW!





Ok, det är nog till att överdriva att han är universiellt hatad, Uwe Boll. För det är ändå ytterst få gånger jag frågat vanligt folk, som man överhuvudtaget hört talas om den galne tysken. Men i gamingkulturen är det annorlunda. Paul WS Anderson må vara en regissör som kan missa poängen och det intressanta i allt han gör (Mortal Kombat utan Fatalities, Death Race utan poäng-systemet) men Uwe däremot lever helt i sin egen värld. Med sin egen logik. Han boxas med filmkritiker, skämtar om nazi-guld-finansiering, lämnar kommentar-inspelningen för att köpa tårta och kan stoltsera med en doktorstitel i litteratur(!) bara för att nämna ett axplock.

Men på slutet har det varit ganska tyst runt honom. Kanske är det så att vi vant oss vid hans upptåg. Men räkna med att det blir ramaskri snart för hans nästkommande film, Auschwitz. Där spelar han iallafall i teasern en SS-vakt som kallt står utanför en gaskammare full av skrikande judar. Japp, mannen som är subtil som en bulldozer gör nu en film om förintelsen. Och jag kan inte undgå att vilja se resultatet.
Jag har missat flera av hans senare alster, men som det verkar så blandar han numera sina skoj-projekt med mörka våldsamma historier. Och Auschwitz filmas samtidigt som han gör sin tredje BloodRayne. Intressant är att också den utspelas i nazityskland och har undertiteln "Third Reich". Det är inte omöjligt då att undra om även flera av scenerierna kommer vara desamma för att spara in på kostnaderna.


"foto from my new movie auschwitz what i shot  parallel to my bloodrayne-the third reich....its in the tradition of my  movies stoic, darfur, rampage, tunnelrats, heart of america...it shows  auschwitz as this what it was: a meatplant for humans...a death factory"
- Uwe Boll enligt Ninja Dixon's artikel

Kanske är dags att jag letar rätt på de gamla Men Behind the Sun-filmerna för att påminna mig själv om hur sånna här filmer kan se ut.
nyhetskälla: Twitch]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Johan Malmsten]]></dc:creator>
					<pubDate>Tue, 07 Sep 2010 10:46:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224341/2010-09-07/mannen-vi-alskar-att-hata-vill-bli-lite-mer-hatad#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224341/2010-09-07/mannen-vi-alskar-att-hata-vill-bli-lite-mer-hatad</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Recension: Salt]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224329/2010-09-06/recension-salt</link>
					<description><![CDATA[Regi: Phillip NoyceManus: Kurt Wimmer, Brian HelgelandGenre: ThrillerSkådespelare: Angelina Jolie, Liev Schreiber, Chiwetel Eijofor, Zoe Lister mfl.Längd: 100 minuterBioaktuell

Angelina Jolie vet inte vem hon är - och inte vi heller i den nya heta spionactiontrillern.
 

Evelyn Salt (Jolie) är en CIA-agent, men under ett förhör av en rysk spion som anklagar henne för att också vara rysk spion, hemligt tränad i USA för att kunna slå till när USA minst anar det, så måste hon fly med frågan om vem hon är men också lämna oss i publiken frågande samma sak.
Det hela urartar till en ganska spännande katt-och-råtta-film. Stundtals spektakulära actionscener och ibland lite spännande. Problemet är snarare att trots att Salt färgar håret svart så är det ingen tvekan om vilken sida hon står på, hur mycket Angelina-Jolie-sexy-angry-face hon än har. Vilket är synd, för hade det gjorts snyggare och man fått vara lite undrande till det hela hade det kunnat vara riktigt bra.
För att vara en spionthriller håller den högt tempo, ungefär som de bästa delarna i Mission Impossible-filmerna och det är ungefär där det ligger skulle jag vilja påstå. Tar sig inte själv på för stort allvar (jag ser på dig, Bourne) och är trevlig underhållning för stunden och ibland räcker det gott så.
]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Erik Melin]]></dc:creator>
					<pubDate>Tue, 07 Sep 2010 00:37:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224329/2010-09-06/recension-salt#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224329/2010-09-06/recension-salt</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Skådespelarna i The Ultimates om Marvel själv får bestämma]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224263/2010-09-06/skadespelarna-i-the-ultimates-om-marvel-sjalv-far-bestamma</link>
					<description><![CDATA[
The Ultimates är inget annat än en grupp med superhjältar som förekommer i Marvels värld. Gruppen skapades av Nick Fury och består av Captain America, Hulken, Henry och Janet Pym (Giant-Man och The Wasp) och Iron Man. Gänget får senare tillskott av en mängd andra, däribland Thor. Man kan säga att The Ultimates är en slags modern reimagining av den kända gruppen The Avengers (som Joss Wedon kommer att filmatisera).
I det fjärde numret av tidningen Ultimates (#4 - 2002), som skrevs av Mark Millar (mannen bakom Wanted och Kick-Ass) så berättar gänget själva villka skådespelare de helst hade sett spela dem på den vita duken. Jag hade lätt sett en film med den uppställningen...
Klicka bara ner för att kolla.
 


Så vi har Brad Pitt som Captain America...

Samuel L. Jackson som Nick Fury (Precis som i de senaste Marvelfilmerna)...

Johnny Depp som Iron Man? Jag hade lätt sett det!

Matthew McConnaughey som Henry Plym och Lucy Liu som Janet (yup hon är av asiatisk härkomst i Ultimates)...


... och slutligen Steve Buscemi som Bruce Banner (Hulken)!
 ]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[thimmi persson]]></dc:creator>
					<pubDate>Mon, 06 Sep 2010 23:36:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224263/2010-09-06/skadespelarna-i-the-ultimates-om-marvel-sjalv-far-bestamma#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224263/2010-09-06/skadespelarna-i-the-ultimates-om-marvel-sjalv-far-bestamma</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Animemåndag: Millenium Actress]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224302/2010-09-06/animemandag-millenium-actress</link>
					<description><![CDATA[
Med tanke på animemästaren Satoshi Kons tragiska bortgång i slutet av Augusti detta året har vi på Animemåndag valt att gå igenom resten av hans verk. Satoshi Kons katalog var inte så stor med fyra långfilmer och en tv-serie på tolv avsnitt. Däremot vet vi ju sorgset nog att det ljus som brinner starkast också brinner dubbelt så fort. Det här är Satoshi Kons andra film, Millenium Actress.

I efterdyningarna av att en filmstudio rivs så letar reportern Genya Tachibana upp studions en gång i tiden första stjärna, skådespelerskan Chiyoko Fujiwara som varit försvunnen från offentlighetens ljus de senaste årtiondena. Han finner henne som en åldrad kvinna och tillsammans med sin kameraman börjar han intervjua henne om yrket, livet, kärleken och allt. Allt eftersom intervjuerna blir mer och mer privata så börjar gränserna mellan då- och nutid att smälta samman när Genya med kompanjon bokstavligen får vara med i hennes förflutna.
Det kan tyckas märkligt och absurdt men eftersom trogna läsare förmodligen är ganska invandna i Satoshi Kons vägar så är det här en genomtypisk Satoshi Kon-film. Där emot inte sagt att man blir mindre förvirrad för den sakens skull. Även om berättandet i filmen inte är det starkaste som Satoshi Kon gjort så är filmen ett enda smatterband av överraskningar och absurda meta-aspekter.
Tematiken som den här gången för utgöra scen för vansinnet är nu ett liv. Med början mitt och ett slut någonstans i fjärran. Det är också en hyllning och studie i den Japanska filmhistorien som stjärnan Chiyoko Fujiwara varit en del av från allra första början. Det är ett intressant grepp och även om han ibland bollar bort oss mer än vad som kan vara nödvändigt, så är det onekligen en film som alla animefantaster bör se. Inte direkt hans bästa, men inte heller hans sämsta.






Tidigare inlägg
Ninja  Scroll The Series
Full  Metal Alchemist
Basilisk
Gungrave
Hellsing  Ultimate
Paprika
Death  Note
Akira
Voices  of a Distant Star
Rurouni  Kenshin
Rurouni  Kenshin del 2
Tekkon  Kinkreet
Tokyo  Magnitude 8.0
Patlabor
Lupin III
Berserk
Pokémon
Tokyo  Godfathers
Blood:  The Last Vampire
Samurai  Champloo
Spriggan
Golgo  13
FLCL  (LIVE!)
The  Girl Who Leapt Throu Time
The  Little Norse Prince
Barefoot  Gen
Elfen  Lied
Memories
Panda  Kopanda
Steamboy
Perfect  Blue
Fist  of the North Star
Sword  of the Stranger
Pom  Poko
Mästerkatten  i Stövlar
Halo  Legends
Chronicles  of Riddick: Dark Fury
The  Animatrix
Gotham  Knight
Kino's  Journey
Mushishi
BECK  Mongolian Chop Squad
Metropolis
My Neighbours the Yamadas
Ghost in the Shell
Satoshi Kon Tribute]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Viktor Eriksson]]></dc:creator>
					<pubDate>Mon, 06 Sep 2010 20:54:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224302/2010-09-06/animemandag-millenium-actress#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224302/2010-09-06/animemandag-millenium-actress</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Recension: Poesi för Fiskar]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224261/2010-09-06/recension-poesi-for-fiskar</link>
					<description><![CDATA[
Crazy Pictures är ett kompisgäng som gör filmer tillsammans i Sverige, det här är en samling kortfilmer som går under namnet Poesi för fiskar. Deras hemsida kan du kolla in här. De fem filmerna i den här samlingsrecensionen kan du kolla in gratis på Youtube här. Det är fem olika kortfilmer med vitt skilda teman, men alla med en underliggande humor.

 
Tiggaren
 





Den första kortfilmen utspelar sig på ett tak till ett parkeringshus där en "snobb" parkerar sin bil och blir tillfrågad av en tiggare om pengar, där den humoristiska poängen ligger i att tiggaren tar kort och dialogen kring detta.
Jag tycker att det inte känns som att man inte vågar utforska hela spektrumet av möjligheter som den här situationen innebär, även om det är en ganska rolig situation. Rollen som snobb sköts väldigt bra av Christoffer Nordenrot som även syns i de andra produktionerna. Något man även kunde arbetat lite mer med är hur det hela är klippt som känns helt hysteriskt, på den korta stunden filmen utspelar sig känns det som att man försöker avverka hur många vinklar som helst. Men allt som allt en trevlig bagatell.
Negerboll
 





Till en början känns det som en väldigt trött och uttjatad problematik - hurvida man säger negerboll eller chokladboll, för- och motargument och dessutom en ganska trött och tråkig dialog kring detta mellan två kompisar, som är rätt dåligt spelade. Det känns som att man lider av ett koolhetskomplex och inte riktigt kan leva upp till det.
Men ju längre filmen lider desto bättre blir det, speciellt när man vågar ta ut svängarna med missförstånd och konstiga karaktärer i det lilla cafét. I övrigt imponeras jag över hur väl de använt sig av budgeten för att förverkliga den här lilla filmen. Twisten mot slutet känns inte jättespännande, men helt klart ett lyft ifrån Tiggaren.
Ta mig
 





Ta mig är en studie i vad som händer om man byter könsrollerna i ett högstadieomklädningsrum, och lite även i själva gympasalen. Även om jag tycker det känns lite billigt och inte ett speciellt kreativt eller smart byte så väger situationerna upp det och de väldigt igenkännande replikerna och dialogen. det var ett tag sen jag gick i högstadiet, men kan verkligen tänka mig att det ännu ser ut exakt så här. Det här tycker jag är Crazy Pictures bästa kortfilm. Det känns som att den kommenterar en samtid och sociala koder, värderingar, kön och identitet väldigt bra på ett enkelt vis. Nästan som en undervisningsfilm, fast humoristisk. Fast också skrämmande på ett sätt.
Jag tänker mig att den skulle passa väldigt bra som diskussionsunderlag i till exempel högstadieskolor. Även om själva rollsbytet är något övertydligt så är det väldigt effektivt.
Generation krig
 





Generation krig utspelar sig i en skog där två människor skjuter på varandra och säger försvenskade one-liners. Det känns som att det här är en ganska tidig produktion, och att alla filmgäng måste göra exakt den här filmen: Lågbudgetaction ute i skogen där de inte stör någon och får göra sig lustiga över actiongenren. Att man ska tycka det är roligt för att det är dåligt. Men jag tycker det är dåligt och tråkigt för att det är dåligt och tråkigt.
Det här är en sån film som dina polare (eller kanske till och med du själv) spelade in, visade upp och tyckte det mest var roligt för dom själva. Själva actionbiten görs mycket bättre i "Negerboll". Jag förstår att man gärna vill parodisera dumactionfilm, det man inte verkar förstå är att dumaction är medvetet dum - och således sparkar man in en vidöppen dörr.
Miljön
 





Den sista filmen av de fem jag blev ombedd att se är nog den som känns mest udda och kanske därför mest intressant. Den handlar om en joggare som är ute och springer med sin hund och stöter på en galen miljöbov i skogen. Joggaren står för den miljömedvetna människan och den andre för vad som kommer till slut förgöra vår värld. Sedan anfaller träden.
Jag gillar anslaget, man får en kuslig skräckkänsla, och det är ingen tvekan om att Crazy Pictures kan sitt medium. När den lilla filmsnutten är färdig kommer det ett segment som känns som att detta skulle vara en trailer för något längre, vilket gör att det känns ofärdigt - eller helt enkelt är en trailer. Men den är ganska rolig och absolut inga bortkastade minuter det tar att se på den.
 
Det blir svårt för mig att sätta betyg på det hela som en helhetet, var för sig är det filmer som är tekniskt imponerande men som ibland kanske känns lite väl enkla i sin form. Men jag tycker inte det viktiga är hur dom är gjorda eller vad det handlar om, utan att man vågar göra sådana här små kortfilmer i Sverige 2010. Det är aldrig någon tvekan om att det är människor med mycket kärlek till mediet som ligger bakom det här, och det är härligt att se.
Som många kommenterat på Youtube så skulle det vara kul att se en långfilm med ett schysst manus så skulle det kunna bli hur bra som helst. Så jag håller tummarna för det, och hoppas alla inblandade håller peppen uppe.]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Erik Melin]]></dc:creator>
					<pubDate>Mon, 06 Sep 2010 20:17:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224261/2010-09-06/recension-poesi-for-fiskar#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224261/2010-09-06/recension-poesi-for-fiskar</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[We R Animals: Bilder + Synopsis]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/224137/2010-09-06/we-r-animals-bilder-+-synopsis</link>
					<description><![CDATA[
Förutom att vara en filmälskare som läser om, skriver om och ser på andras filmer, så håller jag även på med att göra film själv. Efter att ha hållit på med kortfilmer ett bra tag så kände jag att det var dags att försöka få ihop en långfilm minsann, och nu är den på G. En komedi för ungdomar och äldre, fylld med svart, rå humor och mycket, mycket mer.

We R Animals ska den heta och just nu ligger den i förproduktion, och vi hoppas på en inspelningsstart nästa år. Jag har själv skrivit manus, och kommer även att regissera. Producerar gör Tomas Michaelsson (Beck, Patrik 1,5 m.fl) från Filmlance AB.
Under sommaren har en pilotfilm spelats in, som jag nu tänkte visa ett gäng bilder ifrån, tillsammans med ett synopsis för filmen.
De flesta karaktärerna i filmen kommer att spelas av handdockor, med animatroniska ansikten. Samma slags dockor som man använde sig utav till bland annat Gremlins och Labyrinth. De enda karaktärer som inte är dockor är människorna i filmen, som dock går att räkna på en hand.

Stilen på filmen skulle jag bäst kunna beskriva med orden ”en liveactionvariant av en tecknad värld”. Lite som en adaption av en serieroman. Det är vår värld, men ändå inte. Som en levande tavla av C.M Coolidge, där man drar allt till sin spets.
Själva piloten finns inte ute på internet ännu, men om den väl hamnar där, så kommer filmstar vara den plats du först finner den på. Kommer även att försöka uppdatera er då och då med bakom kulisserna-material mm.
Synopsis:
Snow White the rabbit is stuck in a sadistic man’s pet store, she craves for love but nobody wants to take her home. But one day the animals wreck havoc and they all escape, including Snow White. She gets lost with her newfound freedom and almost dies, until the nice old lady Alice saves her. Snow White would've had a bright future if not for Alice's jealous and vindictive dogs, who call on their friend Flash, a shady and devious pimp cat. Together they plan to transform Alice's apartment into a brothel for animals, and force Snow White and even the human Alice into prostitution.
We R Animals is a comic adventure, filled with drug using cats, horny dogs, cat-ninja assassins, vampire bats, cruelty and magic. In essence We R Animals is a love story told with warmth, where sometimes the laughter sits in the throat and forces us to question the morals and views of both animals and man.






Sen några bilder från bakom kulisserna:



 ]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Thobias Hoffm&eacute;n]]></dc:creator>
					<pubDate>Mon, 06 Sep 2010 13:58:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/224137/2010-09-06/we-r-animals-bilder-+-synopsis#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/224137/2010-09-06/we-r-animals-bilder-+-synopsis</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Trailer: Hobo With a Shotgun]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223884/2010-09-03/trailer-hobo-with-a-shotgun</link>
					<description><![CDATA[





Nu är den här, trailern till filmen som bygger på en trailer. Tycker det ser riktigt skönt ut, med dödsbuttert moralpatos a'la Death Wish. Efter rollen som Liftaren känns detta som klippt och skuret för Rutger.
Premiär nästa år. Läs mer och kolla in originaltrailern här.]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Simon Widmark]]></dc:creator>
					<pubDate>Fri, 03 Sep 2010 14:07:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223884/2010-09-03/trailer-hobo-with-a-shotgun#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223884/2010-09-03/trailer-hobo-with-a-shotgun</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Recension: I rymden finns inga känslor]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223521/2010-09-01/recension-i-rymden-finns-inga-kanslor</link>
					<description><![CDATA[Regi: Andreas ÖhmanManus: Andreas Öhman, Jonathan SjöbergGenre: KomediSkådespelare: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Cecilia Forss, Sofie Hamilton  mfl.Längd: 85 minuterBioaktuell

Så är den då äntligen här - den längre versionen av kortfilmen med samma namn av långfilmsdebuterande Andreas Öhman.

För en tid sedan skrev jag en recension om kortfilmen. Gav den det näst högsta betyget men var lite rädd för att det längre formatet skulle förstöra mer än vad det skulle fördjupa. Tyvärr hade jag rätt får man nog säga. Grundhistorien är densamma. Handlar om Simon (Skarsgård) som bor med sin bror (Wallström) och hans tjej (Hamilton), för att Simon inte klarar av att bo med någon annan. Men i och med det längre formatet får vi reda lite mer på varför och hur Simon är.
Det jag gillade med kortfilmen var att allt inte behövdes förkaras, det kändes som en inblick i karaktärernas liv. Nu blir det mer en sorts kärlekshistoria - som förvisso är väldigt fin, hjärtvärmande och rolig. Men nu känns det lite mer konstruerat på något sätt. Men det som fanns i kortfilmen finns även här, den snygga scenografin som för tankarna till Wes Anderson och bildspråket som känns eget och fräscht.
Det långfilmsformatet vinner på är att karaktärerna får chans att sjunka in, det är också fint att karaktärerna blir något mer fördjupade - speciellt när de känns högst mänskliga och sympatiska. Speciellt Jennifer (Forss) bär upp den här filmen och ger den så mycket hjärta och själ så man nästan blir kär i henne. Det blir även såklart en hel del scener som inte fanns med i kortversionen som är väldigt roliga och som ändå fyller sin funktion.
Det här är en bra film, helt klart. Mitt hjärta skriker att jag borde ge den en fyra också, men min hjärna vet att jag tyckte kortfilmen fungerade bättre och att det finns en del missar bland allt det fina, sådant som man har överseende med när eftertexterna rullar. Men ändå.
]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Erik Melin]]></dc:creator>
					<pubDate>Wed, 01 Sep 2010 16:20:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223521/2010-09-01/recension-i-rymden-finns-inga-kanslor#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223521/2010-09-01/recension-i-rymden-finns-inga-kanslor</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Recension: R]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223514/2010-09-01/recension-r</link>
					<description><![CDATA[Regi: Michael Noer, Tobias LindholmManus: Michael Noer, Tobias LindholmGenre: DramaSkådespelare: Johan Philip Asbæk, Roland Møller, Dulfikar Al-Jabouri, Pilou Asbæk  mfl.Längd: 95 minuterBioaktuell

Långfilmsdebuterande Noer och Lindholm bjuder på dansk misantropisk fängelsefilm.
 
R handlar om Rune och Rashid. Två stycken interner på ett danskt fängelse som försöker lära sig de olika koderna i de olika maktstrukturerna - vem man kan lita på och vem man ska akta sig för. Allt filmat på ett sätt så det ska kännas i magen, det är rått och våldsamt.
Jag antar att det är någotrlunda korrekt återgivet av hur det kan vara på ett fängelse, för de flesta situationer känns igen, de flesta karaktärer känns igen. Stämningar, känslor och uttryck är alla sådana som vi känner igen från fängelsefilmer man sett tidigare. På ett sätt kanske det är förutsägbart, på ett annat sätt är det ju faktiskt så att det är ganska snålt med bra fängelsefilmer. Problemet blir väl, som jag antar att Noer och Lindholm stött på under processen, att tillföra något till genren.
Helt klart är det ändå att det är ett gediget hantverk, bra rollprestationer från samtliga inblandade och det är hela tiden väldigt jobbigt att sitta och kolla på - i positiv bemärkelse. Man vrider och vänder sig i biostolen för att allt är så jobbigt.
]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Erik Melin]]></dc:creator>
					<pubDate>Wed, 01 Sep 2010 15:54:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223514/2010-09-01/recension-r#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223514/2010-09-01/recension-r</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Trailer: Jack goes boating ]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223395/2010-08-31/trailer-jack-goes-boating-</link>
					<description><![CDATA[




Philip Seymour Hoffman har satt sig i registolen och gjort en egen film. Dock får han inte sitta still så mycket för han spelar även en utav huvudrollerna. Trailern kom för ett par månader sen så chansen finns att många av er redan sett den men nu har också ett klipp från filmen letat sig ut på internet. Jag tycker det verkar vara en mysig film och hitills har den fått riktigt fin kritik!
Klippet från filmen hittar ni här!]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Carl Fristedt]]></dc:creator>
					<pubDate>Tue, 31 Aug 2010 22:26:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223395/2010-08-31/trailer-jack-goes-boating-#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223395/2010-08-31/trailer-jack-goes-boating-</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Lake Placid... nummer tre?]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223393/2010-08-31/lake-placid-nummer-tre</link>
					<description><![CDATA[
Jag erkänner, jag har sett Lake Placid. Om ni inte vet vilken det är, så är det en komisk skräckfilm som kom 1999 och handlar om en jättekrokodil som äter människor. Ganska simpelt förklarat sådär. Nu upptäcker jag att den tredje filmen i serien är ute. Jag visste inte ens att där kom en uppföljare.

Men tack vare min galna googlekunskaper så fick jag reda på att uppföljaren kom 2007 och var gjord för TV. Nu är alltså del tre ute och den går under namnet Lake Placid 3. Inga konstigheter. Om ni nu skulle vara något nyfikna på det här, så kan ni ju kolla trailern för filmen!










]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[thimmi persson]]></dc:creator>
					<pubDate>Tue, 31 Aug 2010 22:23:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223393/2010-08-31/lake-placid-nummer-tre#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223393/2010-08-31/lake-placid-nummer-tre</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Flygplansrysare: Altitude]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223402/2010-08-31/flygplansrysare-altitude</link>
					<description><![CDATA[
Den här gången är det Snakes outside a plane! Åtminstone är det så det ser ut i trailern. En bunt ungdomar ska ut och flyga lite, men plötsligt går någonting fel som det så ofta gör i skräckfilm när ungdomar ska försöka göra saker.Instrumenten krånglar och det dyker upp hungriga tentackler utanför planet! För min del är en kommande söndagskväll räddad från tristess!
Kolla trailer och poster under läs mer.

Trailer hittar ni här!
 
]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Carl Fristedt]]></dc:creator>
					<pubDate>Tue, 31 Aug 2010 22:00:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223402/2010-08-31/flygplansrysare-altitude#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223402/2010-08-31/flygplansrysare-altitude</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Animemåndag: Satoshi Kon Tribute]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223266/2010-08-30/animemandag-satoshi-kon-tribute</link>
					<description><![CDATA[
Satoshi Kon 1963 - 2010
Denna veckan blir det en specialupplaga av Animemåndag som återvänder i full uppdatering efter sommaruppehållet. Tyvärr återvänder Animemåndag också till en betydligt tråkigare animevärld. En värld utan Saotshi Kon som tragiskt gick bort i cancer den 24 Augusti. Det är Animemåndag och Filmstars hyllning till en av 2000-talets mest förbisedda och viktigaste regissörer, alla kategorier. Gör redo näsdukarna. Det kan komma tårar.

När Thobias bad mig att ta över Animemåndag så var den första film jag gav mig på Satoshi Kons Paprika. En film som jag sågade med fotknölarna. Det är dock den enda av sitt slag ur hans register och Satoshi Kons filmer har varit flitiga deltagare i den här artikel-serien. Han är utan tvekan bland de mest ekletiska filmskaparna som haft äran och varit med här. Medan folk tappade hakorna världen över när de såg Inception så var det nog få som visste att hela Satoshi Kons filmkatalog följt den mallen. Samtliga av hans filmer svävar i limbo. De ligger så pass i mellanlandet mellan verklighet och dröm att en stor behållning med att Satoshi Kons filmer har alltid varit att klura ut vad som är upp och vad som är ner. Ändå är det inte pedantiskt och kvasifilosofiskt i någon av hans filmer så när som på den redan omnämnda Paprika (personlig åsikt förstås får jag väl lite fegt säga).
Satoshi Kon var också en animeregissör som inte vad rädd för att ta sig an mer ljusskygga och svårfilmade ämnen. Det mänskliga psyket, skuld, självmord, utanförskap och då talar vi alltså i utsträckningen att hela filmera baserades kring detta, inte att de bara var en av tusen ingridienser.Hans karaktärer såväl som filmer bröt både 3:e och 4:e väggen så ofta att de lär ha installerat svängdörr i den. Att se på en Satoshi Kon-film är kort sagt som att drömma med ögonen vidöppna. Det är en förunnelse som varje människa bör ta när de har chansen. Det är med oerhörd sorg i hjärtat som vi fäller tårar och tankar till inte bara en av animevärldens utan filmvärldens största regissörer.
Satoshi Kons Filmer

Memories - Magnetic RoseI Satoshs Kons debut var han enbart manusförfattare, men vilket manus sedan. Redan här tog han fram suddet och sopade bort gränserna mellan världarna och bjöd till en obehaglig och stark resa som vida överklassade de andra delarna ur filmsamlingen Memories. Då vill jag också tillägga att de andra filmerna också håller en skyhög kvalité, men ändå kan de inte slå den där spökliga känslan som finns i det där rymdskeppet. Det är synd att Satoshi Kon aldrig fick utforska rymdtemat mer än i denna novellfilm.
En längre text om Memories finner du här.

Perfect Blue
Satoshi Kons regidebut är ett exempel på en film där verkligen allt går rätt. Där allt klickar. Han hade kunnat sluta med den här filmen och ändå hade jag tyckt lika mycket om honom. Perfect Blue är en social kritisk film om popstjärnor, otakus och kändisförföljelse. Det börjar tydligt och blir mer och mer löst ju längre ner för kaninhålet som tittarna klättrar. Satoshi Kons ton och manus håller Hitchcock-klass och han litar till fullo på att hans publik hänger med i alla svängar. Ibland gör vi faktiskt det, men även när vi är helt borttrollande av förvirring så är det en lika kittlande spänningskänsla som ett fritt fall.
En längre text om Perfect Blue finner du här.

Millenium Actress
Text kommer inom kort...

Tokyo Godfathers
När Satoshi Kon gör en julfilm så gömmer han all tomtestämning, konsumtionshets och julbelysning. Istället gör han en film om de hemlösa. Ändå är det tveklöst hans mest optimistiska och hjärtevärmande verk. Dialogen och manuset är som alltid flera ligor över allt annat i animeväg och även om det inte finns tomtesjuka barn så finns en julvärme som känns betydligt mer genuin och verklig än vad 100 Kalle Ankor kan åstadkomma.
En längre text om Tokyo Godfathers hittar du här.

Paranoia Agent
I Satoshi Kons egentillverkade tv-serie var det mycket som var upp och ner. Eller så var allt som vanligt. Det beror på hur man ser det. Jag ska se till att författa en längre text om serien snarast. Tills dess kan ni ju känna till att det handlar om människor och en kille med hockeyklubba.

Paprika
Satoshi Kons sista film. Visst känns det tomt? Utöver Paprika så höll Satoshi Kon vid sin död på med en film som än så länge går under namnet The Dream Machine. Det är tänkt som en film för den yngre publiken, och att Satoshi Kon inte får se frukten av sitt färdiga arbete känns förstås obeskrivligt tråkigt. Mer tråkigt än vad någon artikel kan försöka sammanfatta i ord.
Avslutningsvis så vill jag uppmana alla er som inte sett Satoshi Kons-filmer att ändra på detta snarast. Jag tänker inte längre beskriva vad ni går miste om. Satoshi Kon gör det så mycket bättre själv. Men låt mig lämna er med detta. Innan Satoshi Kon gick bort så författade han ett brev på sin dödsbädd. Ett brev som hans familj sedan låtit publicerats och som sedan översatts till flertalet otaliga språk av dedikerade fans. Jag klistrar in brevet här nedan. Satoshi Kon var som sagt alltid bra med orden och även om det är en lång oredigerad text så känns det att det är en text skriven om en man som vet att han snart ska dö. Ger ni er på att läsa den så hoppas jag ni laddar med starka nerver, glada minnen och en hög med näsdukar. Det här är Satoshi Kons sista ord till eftervärlden.
Sayonara (Goodbye)How could I forget, May 18th of this year.I received the following pronouncement from a cardiovascular doctor at Musashino Red Cross Hospital."It's the latter stages of pancreatic cancer. It's metastasized to several bones. You have at the most half a year left to live."My wife and I listened together. It was a fate so unexpected and untenable, that the two of us together could barely take it.I used to honestly think that "I can't help it if I die any day." Still, it was so sudden.To be sure, there were some signs. 2 to 3 months before that I'd had strong pains in several places on my back and in the joints of my legs; I'd lost strength in my right leg and found it hard to walk, and I'd been going to an acupuncturist and a chiropractor, but I wasn't getting any better. So after having been examined in an MRI and a PET-CT and such advanced machinery, came the sudden pronouncement of the time I had left.It was as if death had positioned itself right behind me before I knew it, and there was nothing I could do.After the pronouncement, my wife and I researched ways to prolong my life. It was literally a life or death situation. We received the support of staunch friends and strong allies. I rejected anti-cancer medication, and tried to live with a view of the world slightly different from the norm. The fact that I rejected what was "expected (normal)" seemed to me to be very much like me.I've never really felt that I belonged with the majority. It was the same for medical care, as with anything else. "Why not try to keep living according to my own principles!" However, as is the case when I'm trying to create a work [a film], ones willpower alone didn't do the job. The illness kept progressing day by day.On the other hand, as a member of society, I do accept at least half of what society in general holds to be right. I do pay taxes. I'm far from being an upstanding citizen, but I am a full member of Japanese society. So, aside from the things I needed to do to prolong my life from my own point of view, I also attempted to do all the things necessary to "be ready to die properly". I don't think I managed to do it properly though. (But) one of the things I did was, with the cooperation of 2 friends that I could trust, set up a company to take care of things like the measly number of copyrights that I hold. Another thing that I did was, to insure that my wife would take over any modest assets that I had smoothly by writing a will. Of course, I didn't think there would be any fighting over my legacy or anything, but I wanted to make sure that my wife, who would remain behind in this world, would have nothing to worry about - and besides, I wanted to remove any anxiety from myself, the one who was going to take a little hop over there, before I had to leave.The paperwork and research necessary for these tasks, which neither my wife nor I were good at doing, were taken care of speedily by wonderful friends. Later on, when I developed pneumonia and was at death's door, and put my final signature on the will, I thought that if I died right then and there, it couldn't be helped."Ah...I can die at last."After all, I'd been brought by ambulance to the Musashino Red Cross Hospital 2 days before that; then brought back again to the same hospital by ambulance the day after. Even I had to be hospitalized and undergo many examinations. The result of those examinations: pneumonia, water in my chest, and when I asked the doctor [straight out], the answer I received was very businesslike, and I was in a way grateful for that."You may last 1 or 2 days...even if you survive this, you probably have until the end of the month."As I listened, I thought "It's like he's telling me the weather forecast", but still the situation was dire.That was July the 7th. It was a rather brutal Tanabata for sure.So, I decided right there and then.I wanted to die at home.I might inconvenience the people around me, but I asked them to see how I could escape and go back home. [I was able to do so] thanks to my wife's efforts, the hospital's cooperation despite their position of having given up on me, the tremendous help of other medical facilities, and the coincidences that were so numerous that they only seemed to be gifts from heaven. I've never seen so many coincidences and events falling into place so neatly in real life, I could barely believe it. This wasn't Tokyo Godfathers after all.While my wife was running around getting things in place for my escape, I was pleading with doctors "If I can go home for even half a day, there are things I can still do!", then waiting alone in the depressing hospital room for death. I was lonely, but this was what I was thinking."Maybe dying won't be so bad."I didn't have any reasons for it, and perhaps I needed to think like that, but I was surprisingly calm and relaxed.However, there was just one thought that was gnawing away at me."I don't want to die here..."As I thought that, something moved out from the calendar on the wall and started to spread around the room."Oh dear, a line marching out from the calendar. My　hallucinations aren't at all original."I had to smile at the fact at my professional instincts were working even at times like this, but in any case I was probably the nearest to the land of the dead that I'd ever been at that point. I really felt death very close to me. [But] with the help of many people, I miraculously escaped Musashino Red Cross and came back home, wrapped up in the land of the dead and bedsheets.I should emphasize that I have no criticism of or hatred for Musashino Red Cross Hospital, so don't misconstrue me.I just wanted to go home to my own house. The house where I live.I was a little surprised that, when I was being carried into my living room, as a bonus, I experienced that deathbed experience everyone is familiar with of "looking down on your body being carried into the room from a place high above". I was looking down on myself and the scene around me from a position several meters above ground, through a wide-angle-ish lens and flash lighting. The square of the bed in the middle of the room seemed very large and prominent, and my sheet-wrapped body was being lowered into the middle of the square. None too gently it seemed, but I'm not complaining.So, all I had to do was to wait for death in my own home.However.It seems that I was able to overcome the pneumonia.Eh?I did think like this, in a way."I didn't manage to die! (laugh)"Afterwards, when I could think of nothing else but death, I thought that I did indeed die once then. In the back of my mind, the world "reborn" wavered several times.Amazingly, after then my life-force was rejuvenated. From the bottom of my heart, I believe this is due to the people who helped me; first and foremost my wife, and my supportive friends, the doctors and nurses, and the care managers.Now that my life-force had been restarted, I couldn't waste my time. I told myself that I'd been given an extra life, and that I had to spend it carefully. So I thought that I wanted to erase at least one of the irresponsibilities that I'd left behind in this world.To be truthful, I'd only told the people closest to me about the cancer. I hadn't even told my parents. In particular, because of various work-related complications, I couldn't say anything (to people) even if I wanted to. I wanted to announce my cancer on the internet and report on my remaining life, but if Satoshi's death was scheduled, there might be some waves made, however small. For these reasons, I acted very irresponsibly to people clear to me. I am so sorry.There were so many people that I wanted to see before I died, to say even one word of greeting to. Family and relatives, old friends and classmates from elementary and middle and high school, the mates I met in college, the people I met in the manga world, with whom I exchanged so much inspiration, the people in the anime world whose desks I sat next to, went drinking with, with whom I competed on on the same works, the mates with whom I shared good and bad times. The countless people I was able to know because of my position as a film director, the people who call themselves my fans not only in Japan but around the world, the friends I'd made via the web.There are so many people that I want to see at least once (well there are some I don't want to see too), but if I see them I'm afraid that that the thought that "I can never see this person again" will take me over, and that I wouldn't be able to greet death gracefully. Even if I had recovered, I had very little life force left, and it took a lot of effort to see people. The more people wanted to see me, the harder it was for me to see them. What irony. In addition, my lower body was paralyzed due to the cancer spreading to my bones, and I was prone on my bed, and I didn't want people to see my emaciated body. I wanted most of the people I knew to remember me as the Satoshi that was full of life.I'd like to use this space to apologize to my relatives, friends and acquaintances, for not telling you about my cancer, for my irresponsibility. Please understand that this was Satoshi's selfish desire. I mean, Satoshi Kon was "that kind of guy". When I envision your faces, I only have good memories and remember (your) great smiles. Everyone, thank you for all the truly great memories. I loved the world I lived in. Just the fact that I can think that makes me happy.The many people that I met throughout my lifetime, whether they were positive or negative, have helped to shape the human being that is Satoshi Kon, and I am grateful for all of those encounters. Even if the end result is an early death in my mid 40s, I've accepted this as my own unique destiny. I've had so many positive things happen to me after all.The thing I think about death now. "I can only say, it's too bad." Really.However, even though I can let go of many of my irresponsible actions [by not telling people], I cannot help regretting two things. About my parents, and about Madhouse [founder] Maruyama-san.Even though it was rather late, there was no choice but to come clean with the whole truth. I wanted to beg them for forgiveness.As soon as I saw Maruyama-san's face when he came to see me at home, I couldn't stop the flow of tears or my feeling of shame. "I'm so sorry, for ending up like this..." Maruyama-san said nothing, and just shook his head and gripped both my hands. I was filled with thankfulness. Feelings of gratitude and joy, that I'd been lucky enough to work with this person, came over me like a landslide. It may be selfish, but I felt as though I had been forgiven in that instant.My biggest regret is the film "Dreaming Machine". I'm worried not only about the film itself, but about the staff with whom I was able to work with on the film. After all, there's a strong possibility that the storyboards that were created with (our) blood, sweat and tears will never be seen. This is because Satoshi Kon put his arms around the original story, the script, the characters and the settings, the sketches, the music...every single image. Of course there are things that I shared with the animation director, the art director and other staff [members], but basically most of the work can only be understood by Satoshi Kon. It's easy to say that it was my fault for arranging things this way, but from my point of view I made every effort to share my vision with others. However, in my current state I can only feel deep remorse for my inadequacies in these areas. I am really sorry to all of the staff. However, I want them to understand, if only a little bit. Satoshi Kon was "that kind of guy", and, that's why he was able to make rather weird anime that was a bit different. I know this is a selfish excuse, but think of my cancer and please forgive me.I haven't been idly waiting for death, even now I'm thinking with my weak brain of ways to let the work live even after I am gone. But they are all shallow ideas. When I told Maruyama-san about my concerns about "Dreaming Machine", he just said "Don't worry. We'll figure out something, so don't worry."I wept.I wept uncontrollably.Even with my previous movies, I've been so irresponsible with the productions and the budgets, but I always had Maruyama-san figure it out for me in the end.This time is no different. I really haven't changed.I was able to talk to my heart's content with Maruyama-san. Thanks to this, I was able to feel, at least a little, that Satoshi Kon's talents and skills were of some value in our industry."I regret losing your talent. I wish that you were able to leave it for us."If Madhouse's Maruyama-san says that, I can go to the netherworld with a little bit of self-pride after all. And of course, even without anyone else telling me this, I do feel regret that my weird visions and ability to draw things in minute detail will be lost, but that can't be helped. I am grateful from the bottom of my heart that Maruyama-san gave me the opportunity to show the world these things. Thank you, so very much. Satoshi Kon was happy as an animation director.It was so heartbreaking to tell my parents.I'd really intended to go up to Sapporo, where my parents live, while I was still able to, but my illness progressed so unexpectedly and annoyingly fast that I ended up calling them on the telephone from the hospital room as I was closest to death."I'm in the late stages of cancer and will die soon. I was so happy being born as a child to Father and Mother. Thank you."They must have been devastated to hear this out of the blue, but I was certain I was going to die right then.But then I came back home and survived the pneumonia. I made the big decision to see my parents. They wanted to see me too. But it was going to be so hard to see them, and I didn't have the will to. But I wanted to see my parents' faces one last time. I wanted to tell them how grateful I was that they brought me into this world.I've been a happy person. Even though I must apologize to my wife, my parents and all the people that I love, that lived out my life a bit too faster than most.My parents followed my selfish wishes, and came the next day from Sapporo to my house. I can never forget the first words out of my mother's mouth when she saw me lying there."I'm so sorry, for not bringing you into this world with a stronger body!"I was completely speechless.I could only spend a short time with my parents, but that was enough. I had felt that if I saw their faces, that it would be enough, and it really turned out that way.Thank you, Father, Mother. I am so happy that I was born into this world as the child of the both of you. My heart is full of memories and gratitude. Happiness itself is important, but I am so grateful that you taught me to appreciate happiness. Thank you, so very much .It's so disrespectful to to die before ones parents, but in the last 10 plus years, I've been able to do what I want as an anime director, achieve my goals, and get some good reviews. I do feel regret that my films didn't make a lot of money, but I think they got what they deserved. In these last 10 plus years in particular I've felt as though I've lived more intensively than other people, and I think that my parents understood what was in my heart.Because of the visits by Maruyama-san and my parents, I feel as though I've taken a big burden off my shoulders.Lastly, to my wife, about whom I worry the most, but who has been my support until the end.Since that time-left pronouncement, we drowned ourselves in tears together so many times. Every day was brutal for both of us, physically and mentally. There are almost no words for it. But the reason why I was able to survive those difficult days was because of the words that you said to me right after we received the news."I'll be at your side [run with you] until the end."True to those words, as though you were leaving my worries in the dust, you skillfully directed the demands and requests that came rushing towards us like a landslide, and quickly learned how to take care of your husband. I was so moved, watching you deal with things so efficiently."My wife is awesome."No need to keep saying that now, you say? No no. You are even more awesome now than you ever were - I truly feel this. Even after I have died, I believe that you will send Satoshi Kon to the next world with grace. Ever since we got married, I was so wrapped up in "Work, work" that I was only able to spend some time at home after the cancer - such a shame.But you stood close to me, you always understood that I needed to immerse myself in my work, that my talent was there. Thank you.There are so many things, countless things, that I worry about, but everything needs an end. Lastly, to Doctor H who agreed to see me to the end in my home, even though it's something not done these days, and his wife and nurse, K-san, I would like to express my deep gratitude. Medical care in a private home is very inconvenient, but you patiently dealt with the numerous aches and pains that cancer brings on, and endeavores to make my time until the final goal called death be as comfortable as possible. I can't say how much you helped me. And you didn't just deal with this difficult and arrogant patient as if it were just your jobs, but communicated with me as human beings. I cannot say how much of a support you were to me, and how much you saved me. I was encouraged by your qualities as human beings several times. I am deeply deeply grateful.And, this is really the last, but from shortly after I received that pronouncement in mid-May until now, I've been lucky to have the cooperation, help and mental support, both personally and in business, from 2 friends. My friend T, who has been a friend since high school and is a member of KON'Stone Inc, and producer H, I thank you both from the bottom of my heart. Thank you so much. It's hard for me with my measly vocabulary to express my gratitude adequately to you both. My wife and I have both received so much from you.If you two hadn't been there for us, I am sure that I'd be anticipating death while looking at my wife here as she sits by my side with considerably more trepidation and worry. I am really in your debt.And, if I may ask you for one more thing - could you help my wife send me over to the other side after my death? I'd be able to get on that flight with my mind at rest if you could do that for me. I ask this from my heart.So, to everyone who stuck with me through this long document, thank you. With my heart full of gratitude for everything good in the world, I'll put down my pen.Now excuse me, I have to go.Satoshi Kon]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Viktor Eriksson]]></dc:creator>
					<pubDate>Mon, 30 Aug 2010 23:34:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223266/2010-08-30/animemandag-satoshi-kon-tribute#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223266/2010-08-30/animemandag-satoshi-kon-tribute</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Sylvester McCoy castad till The Hobbit?]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223238/2010-08-30/sylvester-mccoy-castad-till-the-hobbit</link>
					<description><![CDATA[
67-årige skådisen Sylvester McCoy har enligt honom själv castats till filmatiseringen av Bilbo. Rykten har florerat om i vilken roll. Torin, eller nån annan dvärg? TheOneRing.net spekulerar att det kanske är Den Bruna Trollkarlen (Radagast the Brown), som omnämns ganska kort i Bilbo. Självaste Bilbo tycks det dock inte vara enligt honom själv (om än han är ganska lik, och avsevärt yngre än den nu 79-årige Ian Holm).
Bilbos filmatisering har ju följts av dystra nyheter ett tag nu, med studions likvididetsproblem och som följd därav avhoppad Guillermo Del Toro och tveksam Ian McKellen (han är fortfarande signad dock). Ni som snart gett upp hoppet kan kanske finna lite tröst i denna lilla nyhet. Det händer saker fortfarande.
Läs mer om filmen här.
Källa]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Simon Widmark]]></dc:creator>
					<pubDate>Mon, 30 Aug 2010 13:02:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223238/2010-08-30/sylvester-mccoy-castad-till-the-hobbit#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223238/2010-08-30/sylvester-mccoy-castad-till-the-hobbit</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Teaser till The Trollhunter]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223215/2010-08-30/teaser-till-the-trollhunter</link>
					<description><![CDATA[





Grannlandet Norge går från klarhet till klarhet. Först Nazistzombies. Nu troll!]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[Viktor Eriksson]]></dc:creator>
					<pubDate>Mon, 30 Aug 2010 12:04:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223215/2010-08-30/teaser-till-the-trollhunter#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223215/2010-08-30/teaser-till-the-trollhunter</guid>
				</item>
			<item>
					<title><![CDATA[Recension: Zweiohrküken]]></title>
					<link>http://www.filmstar.se/sv/223055/2010-08-28/recension-zweiohrkuken</link>
					<description><![CDATA[Regi: Til SchweigerManus: Til Schweiger & Anika DeckerGenre: RomcomLängd: 124 minSkådespelare: Til Schweiger, Nora Tschirner, Matthias Schweighöfer mfl.

Recension: Zweiohrküken (Kyckling med två öron)
Då var det dags för uppföljaren till Keinohrhasen...
 

Två år har gått sedan vi sist träffade Ludo och Anna. De är numera ett par och har levt tillsammans de här åren. Vilket gör att de där små vardagsirritationsmomenten börjar ploppa upp. Det hela eskalerar när Ludo träffar på sin gamla flamma Maria. Inte blir det bättre av att Anna bjuder hem sitt ex Ralf att bo med dem. Svartsjukemaran kan börja.
Uppföljare brukar ju inte vara lika bra som den första filmen. Men Zweiohrküken håller banne mig samma standard som Keinohrhasen. Här har man kryddat storyn med små vardagsproblem som de flesta i längre parförhållande känner till. För att sedan bre på det ännu mer så spelar man ganska mycket på svartsjukekortet. Vilket hade kunnat bli väldigt tråkigt. Men man lyckas linda in det riktigt bra i helheten här.
Sen har även Moritz fått lite mer speltid. Här får vi reda på hur usel han är på kvinnor egentligen. Han är så kass att han börjar på en flörtskola - en riktigt cheesy sådan som enbart fokuserar sig på gamla raggningsrepliker som absolut inte funkar.
Det var även ganska kul att se Ken Duken (Max Manus & Inglorious Basterds) som Annas gamla ligg Ralf. Han är en världsvan journalist som kämpar för fred på jorden, är vegan och gillar kvinnor med hår lite här och var. Ludos motsats med andra ord. Sen har han visst ett gigantiskt organ också...






Så summan av kardemumman blir att jag ger filmen samma betyg som den första!

P.s. En sak som är fattigt med de här filmerna är att man uppenbarligen hade noll fantasi när man valde omslag till dem. Kolla själva:

 ]]></description>
					<dc:creator><![CDATA[thimmi persson]]></dc:creator>
					<pubDate>Sat, 28 Aug 2010 20:04:00 +0200</pubDate>
					<comments>http://www.filmstar.se/sv/223055/2010-08-28/recension-zweiohrkuken#comments</comments>
					<guid isPermaLink="true">http://www.filmstar.se/sv/223055/2010-08-28/recension-zweiohrkuken</guid>
				</item>
			</channel>
</rss>
