Regi: Quentin Tarantino
Genre: Drama, krig, komedi
Speltid: 2 h 32 min
Skådespelare: Brad Pitt, Diane Kruger, Eli Roth, Cristoph Waltz m.fl
Aktuell: På DVD

Tarantinos senaste mästerverk är nu släppt på DVD, filmen är fortfarande lika bra som tidigare,  men nu bjuds man ju även på lite extramaterial. Vi får två förlängda scener som är riktigt roliga att se, dessutom en alternativ scen då fejkfilmen Nations Pride startar upp i biografen de befinner sig i. Dessutom har de slängt in hela Nations Pride (regisserad av Eli Roth) som extramaterial. Den är enbart sex minuter och elva sekunder lång, men jäkligt rolig.

Här nedan följer tre recensioner utav själva filmen från oss på filmstar.

Under det första året av den tyska ockupationen av Frankrike tvingas Shosanna Dreyfus bevittna avrättningarna av sin familj, ledda av nazistöverste Hans Landa. Shosanna lyckas fly och beger sig till Paris där hon skapar sig en ny identitet som biografägare.

På annat håll i Europa arrangerar löjtnant Aldo Raine, med hjälp av en grupp judiska amerikaner, en serie snabba och chockerande hämndaktioner mot tyskarna. Gruppen, som blir känd hos fienden som ”the basterds”, möter den tyska skådespelerskan tillika spionen Bridget von Hammersmark och de förenas i målsättningen att störta ledarna för det Tredje riket. Fler öden sammanstrålar bakom en biografridå i Paris, där Shosanna skissar på en egen hämndplan.

Först ut, Carl:

”Tarantino vet verkligen hur man runkar av en publik” som killen framför mig sa på vägen ut ur bion. Det stämmer bra det. Jag har aldrig haft så roligt under en film i hela mitt liv.

När jag först hörde talas om filmen tyckte jag det lät helt otroligt. En andra världskriget-film av Tarantino! Kan det bli bättre? Sedan hörde jag att Tarantino tänkte göra den i spaghettiwestern-anda á la Sergio Leone. Då blev jag skeptisk, och det blev inte bättre under produktionens gång. Michael Madsen skulle inte längre vara med, Eli Roth fick en roll och likaså Mike Myers.

Skulle denna film fortfarande kunna uppfylla mina otroligt höga förväntningar? Oh ja. Den långsamma berättarstilen som är förknippad med spaghettiwestern finns där. Filmen är baserad på få och långa scener, vilket lätt skulle kunna bli tråkigt, men inte med Tarantinos dialoger! Stilen kan nog bäst beskrivas som en långsam Kill Bill under andra världskriget. Våldet, humorn, karaktärerna och dialogerna som vi så väl känner igen från Tarantinos tidigare verk finns där. Tarantino har också en otrolig förmåga att slänga in lite vad som helst i sina filmer, och hur opassande dessa små avbrott än kan anses vara generellt sett, lyckas Tarantino göra det stilrent.

Det jag var rädd för med Mike Myers bidrag till filmen, var att det skulle förstöra min inlevelse i berättelsen om Austin Powers plötsligt dök upp på duken. Det var dock inga problem, för när Myers till slut dyker upp är jag redan så inne i filmen att jag inte skulle kunna störas om så Mini-me och Fat Bastard körde pulka ner för biosalongens mittgång.

Eli Roth gör ett helt acceptabelt jobb som Donnie Donowitz vilket var en positiv överraskning.

Jag känner mig som en gnällig gammal moralkärring bara av att tänka tanken, men det enda jag kan klaga på (håll i er nu) är våldet. Jag menar absolut inte mängden av våld, det tyckte jag var helt rättfärdigat! Det jag tyckte sköttes lite illa var hur det gestaltades i vissa scener. Att visa varje brutal detalj i tydliga bilder känns bara onödigt och ger känslan av att det är en tolvårig unge bakom kameran, som tycker att våld är det tuffaste som finns.

Scener som när Mr Blond skär av örat på Marvin Nash i Reservoir dogs, och kameran panar iväg under våldet, kan ha en så otroligt mycket starkare inverkan än att visa våldet rakt av. Å andra sidan var jag alldeles för förälskad i resten av filmen för att tänka på det någon längre stund. Måste även påpeka att Christoph Waltz gör en grym prestation som den vrickade Hans Landa. Den svarta humorn i allt som har med hans karaktär att göra är helt underbar.

Inglorious Basterds är en galet underhållande film som strålar av kreativitet och skaparglädje. Efter Death Proof som jag inte gillade något vidare har Tarantino återigen lyckats göra mig väldigt, väldigt imponerad!

Mina tankar då:

Wow.

Inte alls vad jag hade förväntat mig. Det var så mycket mer.

Det jag trodde jag skulle få var en simpel story, med ett gäng badasses som mördade nazister på löpande band. Inte så mycket mer.

Men det var det.

Det är inte enbart Basterds i denna film, utan storyn kretsar kring Shosanna och hennes biograf minst lika mycket. Detta ger storyn många fler lager, och gör den mycket mer spännande och intressant att följa.

Vi får även en hel del intressanta karaktärer, med Hans Landa som står ut främst. Jag tror utan tvekan att Cristoph Waltz som spelar Landa kommer att ro hem en oscar för sin rolltolkning. Han har redan vunnit skådespelarpriset i Cannes, och kommer garanterat att vinna mer.

Men det där gänget med badasses som mördar nazis, de finns också med, och de är badass. Man bara måste älska de. Min favorit var nog allt Hugo Stiglitz, vars introduktion var helt jäkla genial. Brad Pitt är även han underbar.

Dialogen är fin som vanligt, och den komiska timingen är perfekt.

Jag älskar den här filmen, och redan efter 1 timme så satt jag och längtade efter att få se den igen. Den otroliga finalen av filmen gjorde inte detta sug mindre, tvärtom. Jag kommer utan tvekan att dra mig till biografen ytterligare en gång för denna film. De två och en halv timmarna, med vissa utdragna/onödiga scener, och en halvdryg Eli Roth, stoppar inte mig.

Senare på en annan visning....

Jon:

Finns väl ingen anledning för mig att dra en lång harang då jag är ett litet extra påhäng på den tidigare recensionen. Dock så blev jag sugen på att se filmen Inlorious Bastards för jag är osäker på deras inbördes relation, blir förvirrad av det som skrivs och nej jag har inte googlat som en tok.

Någonstans läste jag att Tarantino var sugen på att lägga ner filmandet och skriva böcker istället. Och jag kan bara hålla med, för mycket bättre än så här blir det inte och det kommer bli mycket svårt att hävda sig mot sig själv. Inte bäst i världen men absolut den bästa Tarantinorullen jag sett.