Välkommen till Grafisk Söndag. En serie som numera är ett samarbete med de seriekunniga grabbarna på Shazam.se. Vi kommer tillsammans försöka beta av de otaliga filmer som är baserade på en tecknad förlaga. Dock kommer vi enbart inrikta oss på spelfilmer, så inga TV-serier eller animerade filmer alls. Hoppas ni får en trevlig läsning. Då kör vi.

Den här söndagen kör jag solo faktiskt. Anledningen är att jag helt glömt bort att meddela Shazamgänget om vilken film/serie det var jag skulle köra nu efter Batman. Men de är tillbaka med oss innan vi vet ordet av det. Men den här veckan tänkte jag att vi skulle gå in på en filmgenre som jag absolut inte är så förtjust över - nämligen maffiafilmer. Men Road to Perdition lyckas faktiskt leverera något förträffligt. Såväl i serieformat som i filmformat. Men det bör väl kanske tillägas att serien är löst baserad på en japansk mangaserie: Lone Wolf and Cub (1970-76) som i sin tur filmatiserats sju gånger. Men den serien och de filmerna kommer vi att återgå till en annan söndag.

Serien då?

1998 skapades serien som går under namnet Road to Perdition av Max Allan Collins och tecknades av Richard Piers Rayner.Som ni kan se på bilden ovan så är serien uteslutande i svart och vitt. Inga andra skalor finns i den och jag kan faktiskt säga att de inte heller behövs. Det är fruktansvärt stilrent och vackert att titta på.

Som jag nämnde tidigare så är den här serien starkt influerad av den japanska mangan Lone Wolf and Cub (Kozure Ōkami). Båda serierna handlar mer eller mindre om en vuxen person som har ett barn vid sin sida. I Lone Wolf är det Ogami Ittō och hans treåriga son Daigorō. I Road to Perdition får vi följa Michael O'Sullivan - kraftkarl inom maffian - och hans son som efter vissa missöden inom maffian måste ge sig ut på en hämndresa. En hitman och hans son vs maffian helt enkelt.

Trots att jag inte är så förtjust i just saker som handlar om maffian, så är både serien och filmatiseringen helt okej. Dock är det inga saker som jag tjuter av lycka av att se eller läsa. Men jag tycker absolut att man ska ta sig en titt på det hela. Mest för att serien är så snygg, den påminner om A History of Violence utseendemässigt. Men storyn.. inte alls såklart. Det är ganska intressant att läsa ur sonens synvinkel genom flashbacks.

Road to Perdition fick senare tre "uppföljare": On the road to perdition samt Road to Purgatory och Road to Paradise (lite inspirerat av Dante kan man säga).

Det är rätt kul hur man lånat från asiatiska serier och filmer som exempelvis tidiga John Woo-filmer. Woo har ju erkänt att han lånat från amerikanska westernfilmer med Clintan. Så det hela blir som en underbar fulländad cirkel av lån.

Att den skulle bli film var ganska givet. Mest för att Collins agent såg potentialen i serien redan på ett tidigt stadie och visst blev den en film..

Filmen då?

2002 kom filmen som baserades på serien. Den släpptes under samma namn och hela konceptet är i stort sätt samma, om än lite mer barnvänligare. Filmen gjordes av Sam Mendes som  gjort rullar såsom American Beauty, Revelutionary Road och Jarhead. Dvs han har ett ganska starkt CV kan man säga. Den här filmen är inget undantag. Den, liksom Mendes andra filmer är en förvånansvärt bra film (ha i åtanke nu att jag ogillar maffiafilmer).

I huvudrollen som Michael Sullivan (man valde visst att ta bort den irländska kopplingen med O':et) ser vi Tom Hanks. Kanske inte den första jag hade tänkt på efter att jag läst serien. Men likväl fungerar han i rollen. Han kan om han bara vill - trots sitt babyface.Men han är långt ifrån det enda kända namnet. Vi ser även Paul Newman, Jude Law, Jennifer Jason Leigh och Daniel Craig i olika roller. En ganska imponerad casting med tanke på att detta var Mendes andra film.

Tom Hanks fick faktiskt den grafiska romanen av Steven Spielberg när han spelade in Cast Away. men erkänner att han inte läste den då. Det var inte förrän han fick manuset som han återupptog serien.

Det bör nämnas att filmen inte följer serien - som det brukar vara. Men David Self sattes först på att skriva manuset och han följde det slaviskt. han ville använda sig av den största delen av dialogen i serien till filmen. Men så snart han var klar med sitt manus, satte man in ett gäng spökskrivare som sedan skrev om den största delen. varför? Fråga inte mig, antagligen var det för att det är väldigt mycket snack och lite hockey i serien. Eller så väldans mycket snack är det inte egentligen.

Men det är ingen dålig film för det. Om man inte läst serien så kan man nog tycka att detta är en riktigt riktigt bra film. Så tyckte jag fram tills dess jag läste serien. Men som vanligt brukar den skriftliga förlagan vara mycket bättre. Men jag erkänner - detta är en av de få maffiarullar jag gillar (och nej, Gudfadern är inte med på den listan).