I en av de mest privata och personliga andra världskrigs skildringarna som filmatiserats får vi följa Gen. En vanlig japansk pojke vars liv snart kommer förändras för all framtid. Det är den 6:e Augusti 1945 och Gen bor i Hiroshima.

Andra världskriget målas ofta upp som en av de mest svart/vit-skildrade händelserna i vår tid. Där det verkligen var det goda mot det onda. Något som jämt och ständigt hamras in i våra skallar av Amerikansk mediekultur som tycks älska att reprisera och nostalgisera över världstragedin där de onekligen fick vara hjältar. Därför blir det så extra starkt och så extra friskt när man får se historien ur någon annans ögon. Likt det makalösa seriealbumet Maus som skildrar juden Vladek Spiegelmans livsöde i Polen så är Barefoot Gen en berättelse ur ett singelperspektiv ankrat i en riktig personlig historia. Gen finns på riktigt. Hans historia är sann. Han var där.

Filmen som baserats på hans manga är en obarmhärtlig skildring av krigets förlorare ur grodperspektivet från Hiroshimas söndersmälta gator. Här finns ingen politik, här finns människor. Riktiga människor. Gens historia är så realistisk och skoningslöst berättad att hjärtat ditt måste vara gjort av sten om det inte drabbar dig. Det är en hemsk och stark-film, men samtidigt så finns där en oändlig och oromantiserad positivitet i pojken Gen. Den opartiska och simpla ungen av kriget som gjorde det till sin plikt att berätta för eftervärlden vad som hände i Hiroshima. Och som han berättar det.

För att fatta det simpelt och kort. Barefoot Gen är utan tvivel både en av de bästa och viktigaste animefilmer som någonsin gjorts. Du står mer i skuld till den än vad du tror, så se den.